Till Dej

Jag började fundera på oss idag igen. På om det kanske skulle kunna funka trots allt. Trots allt som hänt, trots att vi båda gjort bort oss så totalt. Det är inte så någon av oss hade väntat sig kärleken, men tänk om det är så den är? Så den ska vara?

Snart, snart möts vi igen. Och jag har inte en susning om vad som kommer hända. Men jag hoppas att det blir bra. Att det blir gott. För oss båda.

Jag vet inte om jag är kär i dig, men jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Att ligga och fnissa med dig mitt i natten i ett tält i Norrland. Att prata med dig om allt och inget i timmar. Att vi var så oerhört nära varandra ett tag. Din sånröst. Ditt hår. Att du alltid är sjuk. Att du alltid upprepar dig. Att du är så oerhört ärlig, men samtidigt aldrig vill såra någon.

Om jag hade varit en modig människa skulle jag sagt det till dej, eller i alla fall skickat ett mejl. Nu är jag inte det. Så jag postar det som inlägg på en blogg som du förmodligen aldrig kommer att läsa.