Ångest

Nu börjar den komma krypande. Höstångesten. Jag känner så väl igen den från förra året. En rastlöshet i benen. En massa hemska tankar i huvudet. En dålig känsla i maggropen.

Förra året: Massvis med tårar. Sammanbrott när människor frågade hur det var att ha börjat gymnasiet. Tårar så fort jag steg av bussen hem. En massa okända människor, en panikartad kapplöpning om vem som kunde skaffa sig vänner först. En skrikande panikångestattack i min säng, med älskade mamma som satt på sängkanten och sa "du kan stoppa det!"

I år förstår jag inte varför den kommer tillbaka. Jag ska börja andra året på gymnasiet med min underbara klass. Skratta med några av de mest underbara människor jag vet. Göra saker jag tycker om, lära mig sånt jag är intresserad av. Spela teater. Räkna.

Men allt jag tänker på är det dåliga. Besvikelsen. Det som blev fel. Misslyckanden. Det som är en så oerhört liten del av mitt liv, varför ska det få ta över?

Och jag är så oerhört rädd. Att misslyckas. Och då kommer tankarna igen.

Få MVG i allt. Du sumpade två ämnen förra året.

Hur skall du lyckas sätta upp ett julspel?

Vem är du attt vara konfirmandledare?

Vem är du att spela teater, du som är fullkomligt talanglös.

Du är inte värd att ha vänner.

Du kommer strula till allt med honom igen. För tredje gången. Det är bara pinsamt.

Tro inte att du är något.

Min Gud, min Gud. Jag behöver dig. Så oerhört mycket. För jag vet att utan dig kommer de där tankarna ta över. Paniken kommer alltid finnas där. En fruktansvärd prestationsångest. För Gud, jag klarar mig inte utan dig. Inte en enda dag. Inte ett enda ögonblick. Låt mig aldrig glömma det.